Har funderat i snart tio minuter på ett bra sätt att inleda detta inlägg men kommer inte på något bra så jag börjar bara. Jag tänkte dra en halvlång berättelse om mig själv, ifall ni någon gång funderat på vad jag är för typ egentligen. Så, här kommer det.

 

Har alltid varit oförskämt lättlärd så skrev dagbok innan jag fyllde fem, stavningen helt åt pipsvängen förstås och mellanrummen var totalt obefintliga. På lekis läste jag om trollet som låste in en prinsessa och enbart skulle släppa ut henne om hon kunde gissa hans namn för mina klasskamrater och hade det inte varit för att de i stort sett bara var killar i klassen över så kanske jag legat ett år före och gjort halva min dietistutbildning nu. Tack mamma, hade världens bästa klass i låg- och mellanstadiet.

 

Spelade handboll och tränade friidrott. Vad gäller det sistnämnda gjorde jag allt utom stavhopp och slägga. Under mina glansdagar som tolvåring var mina allra bästa grenar långdistanslöpning, 60 meter häck och tresteg. Slutade när mina fötter och dess slappa ledband ställt till det för länge och jag inte längre hade bästa tid i Småland. Minns fortfarande hur jag satt i soffan på övervåningen och grät och pappa förklarade att man inte kunde vara bäst på allt. Vet inte om jag ska skratta eller gråta åt det faktum att jag var tolv och faktiskt ändå trodde det.

 

Den där övervåningen tillhör förresten ett hus jag inte varit i på snart nio år. När jag började högstadiet skildes mina föräldrar och jag hamnade hos mamma tillsammans med min lillasyster samtidigt som hunden följde med pappa. Att det var skitjobbigt visade jag inte förrän jag hamnade hos kuratorn under andra året på gymnasiet och grät med händerna framför ansiktet - för nej, jag gråter inte inför andra.

 

Men, tillbaka till högstadiet. Jag var en av de där som, om jag ens pratade om mina betyg, sa "jag fick bara VG". Jag hade inte svårt för skolan men ställde otroligt höga krav på mig själv. Godkänt har aldrig varit bra nog för mig. Samtidigt klarade jag inte av att redovisa inför en hel klass och på den vägen började hela grejen med besök hos kurator. Hon bad mig över en sommar skriva ner saker jag var bra på. Jag kom tillbaka med en sak nedskrivet på pappret. Baka.

 

Lämnade Öland när jag började gymnasiet. Gick medieprogrammet i Karlskrona, tio mil hemifrån. Tanken var att jag skulle söka till journalistprogrammet sedan men efter en sommar på lokaltidningen skrotades de planerna. Istället gjorde en utlandsresa till Kreta och de träningsaktiviteter som fanns på hotellet där att jag började intressera mig för att bli gruppträningsinstuktör. Sagt och gjort. Från en utbildning i step och aeorbic till en i Zumba och så förra årets licens som personlig tränare och snart helt färdig kost-och träningskonsult.

 

Och så nu. Dietistprogrammet. I Umeå dessutom, av alla ställen på jorden. Inte för att det fanns så mycket att välja på. Uppsala intresserade mig inte. Tänk vad bra livet är ändå och hur saker och ting löser sig på bästa sätt till slut. Jag har hamnat helt rätt och hade någon frågat mig när jag tog studenten vad jag skulle göra om två år hade jag aldrig kunnat svara att det var det här jag skulle göra. Det var definitivt ingen av de som såg mig stupa ner på en bänk under en redovisning i åttonde klass till orden "jag svimmar" som trodde att jag skulle hålla träningsklasser på ett gym ett par år senare.

 

I övrigt är min högsta dröm fortfarande att en dag kunna skriva en bok om alla förbannade tankar om mat jag gick omkring med i nian. Det, och hur det påverkade allt annat runt omkring. Kanske, någon gång förhoppningsvis. Jag tror jag har börjat över tusen gånger. Förmodligen kommer jag börja tusen till.

 

Tills vi hörs igen, stor stor kram.