Jag hatar dig, din jävla kärring!

Jag minns fortfarande hur han skrek ut orden och hur rädd jag var för att det i nästa sekund skulle komma något flygandes emot mig. En bok, en äggklocka eller en blomkruka, och hade jag otur skulle det träffa i huvudet. I två veckor cyklade jag till jobbet strax innan åtta och hem något efter två innan jag en dag kom hem och bröt ihop fullständigt på lunchen. Jag, 20 år gammal, stod i hallen och grät, på grund av en kille på sju år som snart skulle fylla åtta. Då hade jag hunnit få ris kastat i ansiktet och mjölk hälld över mig, blivit biten i handen och fått höra att jag minsann skulle dö, om han så själv skulle hugga ihjäl mig med gaffeln han höll i.

 

Det händer att jag tänker på honom. Inte bara ibland, utan ofta. Jag vet inte varför, men av någon anledning kan jag inte sluta bry mig.

 

Det där har gjort att jag börjat fundera på om det är något som är fel, om jag möjligtvis är upp och ner eller ut och in. Sedan läkarna ännu en gång konstaterat att mina hjärtklappningar nog bara beror på att jag har ett "livfullt hjärta" så har jag accepterat att vi inte kommer överens fysiskt. Då kanske vi helt enkelt inte kommer överens om något annat heller. Det vore ett enklare sätt att försöka förklara det så, varför jag gör som jag gör, istället för det faktum att jag är helt jävla dum i huvudet.

För medan personer, inte vilka som helst, utan världens finaste personer, gör allt för att jag ska må bra, så springer jag upp för en trappa med en papperstallrik i handen. Min hand, papperstallriken, och tårtan som finns på, skakar hela vägen upp för att jag är på väg till någon som fullkomligt ger blanka fan i om jag bryr mig eller inte - precis som killen på sju år som skrek till mig att han hoppades att jag skulle dö.

 

Och det fungerar inte. Men jag är inte upp och ner, och jag är inte ut och in. De som har sagt att jag har ett alldeles för stort hjärta har tyvärr också fel då det inte heller är det som är problemet. Från ingenstans, mitt i ett avsnitt av serien jag fastnat i så slog det mig, att "de du är som mest arg på, är de som är dina närmsta vänner - just tack vare att du inte behöver oroa dig för att de lämnar dig, oavsett hur arg du är".

 

Om det är sant? Mycket möjligt. Om det är rättvist?Inte det minsta. Det finns ingen ursäkt i hela världen som är god nog för att försöka förklara varför jag inte är mer noggrann med att visa hur mycket jag uppskattar alla de där fantastiska människorna som kan hantera mig när jag är arg. Vilket för dem - för er - måste vara i stort sett hela tiden. När all min energi går åt att tassa på tå kring andra som inte han hantera det, som istället lämnar mig om jag skulle råka gå över gränsen, för att de inte bryr sig - så finns inget kvar till de, er, som verkligen förtjänar det.

 

Och det finns inget som är bra med det. Det finns ingenting som gör det värt det. Så från och med nu tänker jag vara upp och ner, eller ut och in. Jag tänker i alla fall vara tvärtom. Det finns folk som kommer och det finns folk som går, men släpp aldrig någonsin de som har tänkt att stanna.

 

Med en lång tystnad i bagaget ska jag nu skriva något viktigt. Något otroligt viktigt.

Det finns inte en enda människa i hela världen som alltid är lycklig. Det finns ingen som går genom livet utan att på vägen stöta på motgångar. Alla har toppar och alla har dalar, så även jag - såklart. Och vad vore jag för människa om jag inte också erkänner mina dalar och talar om att det inte är bra?

 

Jag lever inte ett liv där jag går omkring och skrattar hela dagarna. Jag vaknar inte varje morgon och tänker att åh, vilken underbar dag. Jag lever långt från sagornas värld där allt slutar lyckligt och ibland är allt skit.

 

Såklart.

 

Det finns dagar när jag vaknar med ett leende på läpparna. Det finns dagar när jag inte orkar kliva upp. Det finns dagar när jag tror jag svävar på moln och det finns dagar när jag tror att alla är emot mig.

 

Det finns människor som behandlar mig illa. Det finns människor jag behandlar illa. Det finns människor som säger eller gör saker som gör mig ledsen. Det finns saker jag säger eller gör som gör människor ledsna.

 

Det händer att jag är elak. Det händer att jag säger saker jag inte menar. Det händer att jag gör saker utan att tänka och det händer att jag ångrar saker jag sagt och gjort.

 

Och vet ni varför? För att jag är jag och för att jag inte är någon ängel, utan en människa. Precis som du, precis som ni. Precis som alla som mår bra, mår skit, är glada, är ledsna, säger snälla saker, säger elaka säger, precis som alla gör, någon gång.

 

Med det sagt så vill jag också att ni ska veta att det är helt okej att vara arg, vara ledsen, ångra, förlåta, sova en stund istället för att plugga, hoppa över träningen, äta godis och så vidare och så vidare... För vet ni vad? Jag gör också allt det där.

 

Det finns de som säger att det bästa som finns är att vara kär. Det stämmer säkert. Ibland.

Men inte för mig och inte idag.

 

Mina ben skakar av nervositet för helt fel person och idag har jag inte ens lust att kliva upp ur sängen. Det var inga problem igår, och kommer förmodligen inte att vara det imorgon heller men idag - nej. Jag spelar i samspel med vädret som inte är annat än grått och dystert och bara sekunder från ösregn.

 

Det är okej att ha dagar när allt suger. Idag är som Håkan Hellströms textrad jag hatar att jag älskar dig, och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

 

Och vad gör man åt det? Jag vet inte. Väntar, antar jag. Väntar på att det ska släppa, gå över, försvinna, och till slut så gör det väl också det.

 

Hoppas jag i alla fall. För jag har väntat så jävla länge nu.

 

Det är lätt att dela med sig av glädjen över hur bra livet är en dag som denna. När man sitter med solen i ansiktet i en flytfåtölj i poolen och äter ananas är det näst intill så bra det kan bli. Men ska jag vara ärlig så är det varken solen, fåtöljen eller poolen som gör allt så bra.

Det är jag själv.

Jag är fullt medveten om att jag kommer reta upp alla anhängare av jantelagen till den grad att de säkerligen smäller av i kommande stycken, men det är det värt. Jag har, statistiskt sett, levt ungefär en fjärdedel av mitt liv och, skrattretande eller inte, äntligen har jag insett hur dum jag varit tidigare.

Jag hade lika gärna kunnat sitta i den där fåtöljen nu, utan ananasen för att vara stolt över att jag inte ätit, med tårna upplyfta ur vattnet på kanten av fåtöljen för att slippa lägga ner låren och känna avsky över hur jag ser ut och med en besatthet av någon kille som helt och hållet styrt mitt humör genom att i ena stunden lyfta upp mig bara för att trycka ner mig i nästa. För det hade ju varit roligt...

Nej. Så istället twittrar jag ”funderar på att inrätta något slags pris och ge till mig själv för att jag är så jävla awesome” utan att vara det minska ironisk – eller påverkad av alkohol (annars har jag en förmåga att höja mig själv till skyarna då och framförallt berätta för alla hur stark jag är…). Jag önskar att alla kände så.

Den dagen du kliver upp ur sängen, går förbi spegeln och känner dig så satans nöjd, skiter i den där jävla killen som ändå skiter i dig och istället ser alla andra fantastiska killar du inte sett tidigare, äter det du vill för att det är gott, drar iväg ett sms till någon om hur förbannat grym du är och talar om för omvärlden att de kan tycka att du är fet, äcklig och dum i huvudet eftersom du ändå vet att du inte är det – grattis. Fy fan vad bra gjort.

Hade jag instruktioner för hur man gör så skulle jag dela med mig, men det har jag inte. Jag tror jag nämnde sluta bråka, sluta sura och sluta vara så negativ när jag pratade med någon för ett tag sedan. Det finns också en text som lyder ”before you diagnose yourself with depression or low self-esteem, first make sure that you are not, in fact, just surrounded by assholes”. Jag kunde inte sagt det så mycket bättre själv.

Med det sagt, en stor, stor kram till er allihop. Livet går inte utför när man fyllt 20, det blir bara bättre och bättre.