I veckan gjorde jag något jag nästan aldrig gör. Det händer kanske en gång om året, som mest. Inte ens under den period i mitt liv då jag åt som om jag vore tre år gammal men egentligen var fjorton hände det fler gånger. Vad jag gjorde? Ställde mig på vågen.

Jag har vägt ungefär detsamma så länge jag kan minnas. Det har pendlat något kilo hit och något kilo dit, siffran totalt oviktig. Fram tills nu.

Siffran är fortfarande skit samma, men däremot inte detsamma. Jag har gått upp tre kilo sedan sist, och det räknat från min högsta siffra. Hade det varit Nikki, femton år, som ställt sig på vågen hade hon förmodligen fått frispel och slutat äta helt. Men nu är det inte hon som står på vågen. Det är jag, mitt nuvarande jag, och tack och lov för det.

Under den tid jag varit hemma har jag kunnat öka belastningen i näst intill alla övningar på gymmet. Vissa mer, andra mindre, men ändå. Någonstans måste de musklerna visa sig. Ska det synas på kroppen kommer det också att synas på vågen. Det är väl knappast någon som undgått klassikern ”muskler väger mer än fett”. Det är så sant som det är sagt.

Men vad vet jag. Det kanske inte ens är muskler. Jag kan lika gärna ha gått upp för att jag ätit mer. I så fall bryr jag mig inte. Inte ett skit faktiskt. Vikt som den siffra det faktiskt ändå bara är, kommer aldrig att visa hur jag mår. Jag kan gå upp i vikt och må bra, jag kan gå ner i vikt och må bra. Så länge jag mår bra är allt annat irrelevant.

Så länge jag trivs med mig själv och så länge jag är nöjd så spelar inget annat någon roll överhuvudtaget. Vad som betyder något är att jag vet hur långt jag kommit gentemot för ett par år sedan då jag alltid efter att ha klivit upp ur sängen, drog på mig ett par byxor innan jag gick ut i hallen och förbi den spegel som hängde där.

Ja, jag är nöjd. Ja, jag mår bra. Och jag tänker fortsätta vägra tjatet om feta lår – med eller utan tre kilo extra på kroppen. För vet ni vad? Det är inte värt det.

Med det sagt, våga vara stolta fina, fina ni!