Alltså, lördag... Veckans bästa dag. Inte nog med att jag i och med tentan igår också blev klar med första året av dietistpeogrammet, har dessutom börjat morgonen med Bodybalance och har ett halvt ton bra läsning att ägna mig åt med turkisk yoghurt, äpple och honung som tillbehör. Nej, idag klagar jag inte på tillvaron.
Jag var förväntansfull redan när jag sökte till kursen motions- och hälsopsykologi i höstas och har längtat sedan dess. Min inställning har knappast blivit sämre sedan jag läste igenom schemat i förrgår. Skulle nästan (men bara nästan) vilja hoppa upp och ner i sängen och applådera - för så spännande ska det bli. Men först, tenta i sista momentet av kostvetenskap B imorgon. Ett år på dietistprogrammet är i och med det också (förhoppningsvis) avklarat!
Två filmer från Frisk & Fri - riksföreningen mot ätstörningar. Den översta kanske ni redan har sett. Den nedersta träffade mig så hårt när jag såg den för två dagar sedan att jag inte riktigt visste hur jag skulle reagera. Mest för att det är så fint att människor verkligen reagerade på "fejk-kampanjen" i höstas och att den fick så pass mycket uppmärksamhet. Det fanns en del som ansåg att kampanjen snarare gjorde mer skada än nytta och vill ni ha anledningar till varför så får ni googla det. Jag är inte av den uppfattningen, även om det säkert trampades på några tår här och var, men jag hoppas, och tror att budskapet (och då menar jag inte "att det är kvinnor ätstörningar handlar om, smala vita kvinnor" som Lisa Magnusson på Resumé fick det till) gick fram - trots sättet man gjorde det på.
Så försvann också år 2013. Jag skriver försvann för att det var precis vad det gjorde, drunknade i min ilska och besvikelse. Vi kommer dit, så småningom, men vi börjar från början.
Januari. Jag vet att jag sagt att årets december var den värsta jag någonsin upplevt men det var innan jag mindes hur vidrigt livet var under årets första månad. Den 21 januari gick pappa ut till bilen, jag stängde dörren bakom honom och gick timmen därefter från köket till sovrummet, från sovrummet till köket om och om igen och grät precis som om jag förlorat någon. För det var så det kändes. Jag lämnades ensam med över 100 mil till dem som bryr sig om mig i ett mörkt och kallt Umeå och tvivlade där och då på att jag ens skulle överleva kvällen.
Men det gjorde jag, och det där är snart ett år sedan även om det känns som det var igår. På något sätt har tiden ändå gått så pass fort att jag själv knappt hängt med. Det kanske är tur, för jag ska inte ljuga och säga att jag stormtrivs. Det gör jag nämligen inte. Jag har aldrig sovit så dåligt, haft så fruktansvärda mardrömmar och vaknat i fullständig panik så många gånger som i år. Därmed inte sagt att det inte funnits dagar som varit helt underbara. Jag har ändå fått se norrsken, fått solbränna med tillhörande fräknar i maj månad, firat avklarade tentor, haft besök av en av mina bästa vänner och dansat runt på Brännbollsyran, börjat arbeta som instruktör på iksu, skrämt livet ur mina korridorare flera gånger om (ni förstår kanske inte nöjet om ni inte varit med) och så vidare och så vidare.
Och så går jag igenom hela året, månad för månad, dag för dag, och inser att det inte handlat om vad utan om vem eller vilka. Förra året var det år då jag accepterade mig själv. I år började jag, tack vare hel del pass gymmet (styrketräning tjejer!), tycka om mig själv - och i och med det finns det numera personer som inte passar in i mitt liv längre. För två år sedan kunde jag ta att jag var dryg, tråkig, konstig, ful, meningslös, jobbig, patetisk och diverse andra saker jag fick kastade i ansiktet. Då brukade jag hålla med, men jag gör inte det längre (med ett fåtal undantag – jag jobbar på dem).
Jag har bytt sida. Jag lyssnar på de personer som sa det motsatta för två år sedan - och framförallt så lyssnar jag på mig själv. En av de mest fantastiska människor som finns i mitt liv sa att "det inte ska kosta mer än vad det är värt" och här och nu tänker jag lova mig själv att 2014 blir det året då jag lämnar de relationer som tar mer än vad de ger. 2014 ska bli det år då jag faktiskt börjar tänka mer på mig själv än på andra.
För vad är det egentligen som gjort mig arg? Vad är det som gjort att jag känt mig så liten, så värdelös och så ledsen? Det är inte något. Det är någon, eller några och det har det alltid varit. Mina besvikelser handlar alltid om samma personer och det är sedan alltid helt andra som får ta emot min ilska jag känner gentemot mig själv för att jag, ännu en gång, låtit mig bli besviken. Och ja, det är allt annat än rättvist.
Nej, nästa år ska jag göra om och göra rätt. Hålla fast vid de fina och helt underbara människor som gör mig lycklig och lämna resten. Både för min, och för mina nära och käras skull.
Så, till alla er som tog åt er när ni läste meningen ”hålla fast vid de fina och helt underbara människor som gör mig lycklig” här ovan, tack för att ni alltid finns där - ibland förstår jag inte hur ni står ut – och gott nytt år!
Årets fem-i-topp: Italien Våren vid Ume Älv The Nike Blast Alex Schulmans ”Älska mig” på Idun Färdig Cert. Kost- och Träningskonsult
Jag har varit tyst ett bra tag - och kommer så förbli.
Imorgon får jag äntligen, äntligen åka hem och jag tänker inte göra någonting annat än att umgås med nära och kära under de två veckor jag får vara hemma (och så plugga, förstås...).
Med andra ord, så är jag tillbaka nästa år. Håll ut, för inför våren väntar ett par riktigt bra utmaningar.
Är näst intill överlycklig. Inte helt, så underbart är inte livet idag, men nästan. Mina kurser inom dietistprogrammet var inget jag direkt var orolig över (såklart, eftersom jag redan läser programmet) men psykologin däremot... Med all rätt - då jag nyss såg att det var högre intagningspoäng till den kursen än till dietistprogrammet (åtminstone i den grupp med betyg utan kompletteringar - som de flesta tillhör, även om jag inte gjorde det). Kommer bli en bra vår!
Anmälan är gjord, hotellrum är bokat och flygbiljetter är fixade. Om 54 dagar är det äntligen dags för The Nike Blast igen och nästan 1000 personer har redan anmält sig sedan registreringen öppnades strax efter 12 idag. Jag, hispig som jag är, satt i panik när sidan fortfarande inte uppdaterats vid tio över tolv (och utlovad tid var 11.59) och det blev mindre och mindre tid innan jag var tvungen att ta mig till universitetet. Med hjälp av ett hetsigt telefonsamtal med lillasyster lyckades vi i alla fall få till våra scheman för lördag och söndag snabbt som attan, (och åtminstone någorlunda gemensamt) och få iväg anmälan på 15 minuter. Jag är nöjd och glad och allt som hör därtill. Min nedräkning har redan börjat.
Uppe och alldeles strax redo för rygg, axlar och armar på gymmet med Ingrid. Ungefär 347 gånger roligare än gårdagens ben och bröst. Därefter väntar föreläsning om kost för äldre och sedan en eftermiddag med grupparbete.
Den senaste bodybalance-releasen, jag har egentligen bara ett ord, eller två... Helt underbar. Är så frälst att jag till och med kikat på när det finns utbildningstillfällen för att bli instruktör.
Så, efter en dag som började på gymmet med Inkan, föreläsning om vegetarisk kost, en del förberedelser inför laborationsuppgiften och lussebulle-bak blir ett bodybalance-pass den perfekta avslutningen. Den här gången ska jag ge det en ärlig chans, en gång för alla, och lära mig att slappna av.
Jag tror inte jag behöver säga så mycket mer. Idag är jag världens lyckligaste - som inte tänker göra någonting annat än att bara ta det lugnt. Bara det faktum att jag sovit nästan tio timmar utan att ha vaknat en enda gång. Antar att jag behövde det. Ikväll väntar bio med tjejerna och imorgon ska vi fira ordentligt hos fröken Byström. Bra saker på ingång med andra ord.
Då var del ett av examinationen avklarad. Har jag inte klarat den här tentan så vore det, i min egna värld, årets skräll. Med andra ord känns det bra.
Eftersom jag inte fastnade framför facebook igår så hann jag, förutom att plugga (och se alldeles för många avsnitt av pretty littke liars), dessutom baka bröd. Det helt klart bästa med att pepparkaksfilen finns i butik igen - den är verkligen gudomlig att baka bröd på. Lovar att slänga upp receptet senare.
Nu? Träning med Ingrid nere på iksu plus vid halv tolv för att sedan hoppa in och köra Hannas indoor-pass vid tjugo över. Sedan väntar en lång eftermiddag då morgondagens redovisning och opponering ska förberedas. Jag är redo för del två. Det är bara att köra!
Gillar att jag alltid tänker "jag ska bara köra ett bodybalance" när jag har vilodag. Samma sak varje gång, och när jag står i krigarens position och skakar i benen så ställer jag alltid frågan hur dum jag är. Nåväl, det var skönt och som ett plus i kanten fick ansiktet känna solens strålar på vägen till och från iksu.
Det slog mig förresten hur jobbigt det är att vara utan mobil och sociala medier (med ett undantag här, men någonstans måste jag ju meddela att jag fortfarande lever) imorse. Då har jag ändå bara varit utan dem sen imorse, och det enda det egentligen handlar om är att jag inte kan (när jag egentligen faktiskt kan) snarare än att jag vill. Det är bara själva känslan. Det går dagar när jag och mamma eller pappa inte pratar i vanliga fall, även om de är få, men nu känns en halv dag som rena tortyren.
Varför jag är eremit (som mamma så fint uttryckte det)? Jag vet om att jag har en tendens att vara arg och irriterad på allt och alla när jag är stressad, och den här veckan är förmodligen toppen av stress-berget och jag vill inte skälla ut människor jag bryr mig om helt utan anledning. Därav kontaktförbudet - och bodybalance-passet. Måste verkligen lära mig att andas lugnt. Tre andetag där jag ska andas in, hålla andan en stund och andas ut långsamt och jag måste kompensera med fem i panik där jag näst intill hyperventilerar. Det håller inte längre.
Nog tjatat för den här gången. Åter till pluggandet.
KRAM!
Hur Umeå ser ut i november när klockan är strax före tre, och ja, jag vet - det blir fortfarande mörkare.
En vacker dag kommer mina sammanfattade anteckningar att ramas in och hängas upp på något museum, alternativt säljas dyrt till kommande års studenter. De är åtminstone inte tråkiga att titta på, att läsa dem är en annan femma.
Sen söndagsfrukost i form av grekisk yoghurt med päron och kiwi, eget knäckebröd och en satsumas för ytterligare c-vitamin. Välbehövlig sovmorgon då jag satt uppe med mina anteckningar halva natten. Det är då jag fungerar som bäst.
Vill ni testa att göra knäckebrödet så är det superenkelt (och supergott!).
Du behöver:
2 dl majsmjöl
1 dl linfrö
1 dl sesamfrö
3/4 dl pumpakärnor
3/4 dl solroskärnor
1/2 dl olja
2 1/2 dl vatten
ev. flingsalt
Sätt ugnen på 150 grader. Blanda alla torra ingredienser i en skål. Koka upp vattnet och häll sedan ner i skålen, tillsätt oljan och rör ihop till en smet. Platta sedan ut denna, tunnt, på en plåt med bakplåtspapper och skjutsa in i ugnen i cirka en timme. Låt svalna och bryt sedan i bitar. Klart!
Jag har varken dött eller blivit kidnappad och bortrövad men jag fick frågan om jag var nära att få en hjärnblödning innan i veckan och det är väl lite så jag känner. Vi går på måndag in i en vecka med tenta tisdag morgon, förberedelse inför redovisning och opponering tisdag eftermidag för att sedan genomföra detta på onsdag. Därefter ska rapporten (som jag i torsdags näst intill satt och grät framför på grund av en så liten skitsak som att sidnumreringen inte blev som vi ville) revideras och skickas in, ett sista logginlägg ska skrivas och det näst sista kommer troligtvis behöva en genomgång till efter rättningen som förmodligen blir klar i början av veckan. Vad jag brukar använda för ord när jag beskriver det här? YEY.
Men, i alla fall. Precis just nu sitter jag med dagens andra frukost - fullproppad med C-vitamin! - efter ett grymt pass på gymmet med fröken Bogseth. Har dessutom lurat med henne att testa AfHo vid tolv så ska bara äta upp, bläddra igenom mina anteckningar inför tentan och dra iväg igen. Hade jag haft träningen att avreagera mig på hade jag nog packat ihop och lagt ner för längesen.
Var jag som i trans i fredags så är jag i mitt esse idag. Norrmejerier har gjort mig allt annat än besviken gällande denna gudomliga filmjölk. Den håller helt klart klass med den som görs av Emåmejeriet hemma (tack och lov, minns hur besviken jag var när jag testade Skånemejeriers pepparkaksfil som knappt smakade något).
Vet ni vad det här innebär? Att det blir bakning av pepparkaksbröd i veckan!
Om mitt pluggande tillåter vill säga. Jag är egentligen bara halvt i mitt esse eftersom jag ser att min lärare just nu rättar mitt logginlägg 3. Inställd på att få göra om en hel del då det inte varit direkt glädjande besked från dem som är före mig på klasslistan... Nåväl, knappt två veckor kvar, sedan börjar äntligen nästa moment. Det är bara att hålla ut.
Hur Umeå ser ut i november när klockan är strax före tre, och ja, jag vet - det blir fortfarande mörkare.
