Så försvann också år 2013. Jag skriver försvann för att det var precis vad det gjorde, drunknade i min ilska och besvikelse. Vi kommer dit, så småningom, men vi börjar från början.

Januari. Jag vet att jag sagt att årets december var den värsta jag någonsin upplevt men det var innan jag mindes hur vidrigt livet var under årets första månad. Den 21 januari gick pappa ut till bilen, jag stängde dörren bakom honom och gick timmen därefter från köket till sovrummet, från sovrummet till köket om och om igen och grät precis som om jag förlorat någon. För det var så det kändes. Jag lämnades ensam med över 100 mil till dem som bryr sig om mig i ett mörkt och kallt Umeå och tvivlade där och då på att jag ens skulle överleva kvällen.

Men det gjorde jag, och det där är snart ett år sedan även om det känns som det var igår. På något sätt har tiden ändå gått så pass fort att jag själv knappt hängt med. Det kanske är tur, för jag ska inte ljuga och säga att jag stormtrivs. Det gör jag nämligen inte. Jag har aldrig sovit så dåligt, haft så fruktansvärda mardrömmar och vaknat i fullständig panik så många gånger som i år.
Därmed inte sagt att det inte funnits dagar som varit helt underbara. Jag har ändå fått se norrsken, fått solbränna med tillhörande fräknar i maj månad, firat avklarade tentor, haft besök av en av mina bästa vänner och dansat runt på Brännbollsyran, börjat arbeta som instruktör på iksu, skrämt livet ur mina korridorare flera gånger om (ni förstår kanske inte nöjet om ni inte varit med) och så vidare och så vidare.

Och så går jag igenom hela året, månad för månad, dag för dag, och inser att det inte handlat om vad utan om vem eller vilka. Förra året var det år då jag accepterade mig själv. I år började jag, tack vare hel del pass gymmet (styrketräning tjejer!), tycka om mig själv - och i och med det finns det numera personer som inte passar in i mitt liv längre. För två år sedan kunde jag ta att jag var dryg, tråkig, konstig, ful, meningslös, jobbig, patetisk och diverse andra saker jag fick kastade i ansiktet. Då brukade jag hålla med, men jag gör inte det längre (med ett fåtal undantag – jag jobbar på dem).

Jag har bytt sida. Jag lyssnar på de personer som sa det motsatta för två år sedan - och framförallt så lyssnar jag på mig själv. En av de mest fantastiska människor som finns i mitt liv sa att "det inte ska kosta mer än vad det är värt" och här och nu tänker jag lova mig själv att 2014 blir det året då jag lämnar de relationer som tar mer än vad de ger. 2014 ska bli det år då jag faktiskt börjar tänka mer på mig själv än på andra.

För vad är det egentligen som gjort mig arg? Vad är det som gjort att jag känt mig så liten, så värdelös och så ledsen? Det är inte något. Det är någon, eller några och det har det alltid varit. Mina besvikelser handlar alltid om samma personer och det är sedan alltid helt andra som får ta emot min ilska jag känner gentemot mig själv för att jag, ännu en gång, låtit mig bli besviken. Och ja, det är allt annat än rättvist.

Nej, nästa år ska jag göra om och göra rätt. Hålla fast vid de fina och helt underbara människor som gör mig lycklig och lämna resten. Både för min, och för mina nära och käras skull.

Så, till alla er som tog åt er när ni läste meningen ”hålla fast vid de fina och helt underbara människor som gör mig lycklig” här ovan, tack för att ni alltid finns där - ibland förstår jag inte hur ni står ut – och gott nytt år!

Årets fem-i-topp:
Italien
Våren vid Ume Älv
The Nike Blast
Alex Schulmans ”Älska mig” på Idun
Färdig Cert. Kost- och Träningskonsult