Gillar att jag alltid tänker "jag ska bara köra ett bodybalance" när jag har vilodag. Samma sak varje gång, och när jag står i krigarens position och skakar i benen så ställer jag alltid frågan hur dum jag är. Nåväl, det var skönt och som ett plus i kanten fick ansiktet känna solens strålar på vägen till och från iksu.

 

Det slog mig förresten hur jobbigt det är att vara utan mobil och sociala medier (med ett undantag här, men någonstans måste jag ju meddela att jag fortfarande lever) imorse. Då har jag ändå bara varit utan dem sen imorse, och det enda det egentligen handlar om är att jag inte kan (när jag egentligen faktiskt kan) snarare än att jag vill. Det är bara själva känslan. Det går dagar när jag och mamma eller pappa inte pratar i vanliga fall, även om de är få, men nu känns en halv dag som rena tortyren.

 

Varför jag är eremit (som mamma så fint uttryckte det)? Jag vet om att jag har en tendens att vara arg och irriterad på allt och alla när jag är stressad, och den här veckan är förmodligen toppen av stress-berget och jag vill inte skälla ut människor jag bryr mig om helt utan anledning. Därav kontaktförbudet - och bodybalance-passet. Måste verkligen lära mig att andas lugnt. Tre andetag där jag ska andas in, hålla andan en stund och andas ut långsamt och jag måste kompensera med fem i panik där jag näst intill hyperventilerar. Det håller inte längre.

 

Nog tjatat för den här gången. Åter till pluggandet.

 

KRAM!