Jag hatar dig, din jävla kärring!

Jag minns fortfarande hur han skrek ut orden och hur rädd jag var för att det i nästa sekund skulle komma något flygandes emot mig. En bok, en äggklocka eller en blomkruka, och hade jag otur skulle det träffa i huvudet. I två veckor cyklade jag till jobbet strax innan åtta och hem något efter två innan jag en dag kom hem och bröt ihop fullständigt på lunchen. Jag, 20 år gammal, stod i hallen och grät, på grund av en kille på sju år som snart skulle fylla åtta. Då hade jag hunnit få ris kastat i ansiktet och mjölk hälld över mig, blivit biten i handen och fått höra att jag minsann skulle dö, om han så själv skulle hugga ihjäl mig med gaffeln han höll i.

 

Det händer att jag tänker på honom. Inte bara ibland, utan ofta. Jag vet inte varför, men av någon anledning kan jag inte sluta bry mig.

 

Det där har gjort att jag börjat fundera på om det är något som är fel, om jag möjligtvis är upp och ner eller ut och in. Sedan läkarna ännu en gång konstaterat att mina hjärtklappningar nog bara beror på att jag har ett "livfullt hjärta" så har jag accepterat att vi inte kommer överens fysiskt. Då kanske vi helt enkelt inte kommer överens om något annat heller. Det vore ett enklare sätt att försöka förklara det så, varför jag gör som jag gör, istället för det faktum att jag är helt jävla dum i huvudet.

För medan personer, inte vilka som helst, utan världens finaste personer, gör allt för att jag ska må bra, så springer jag upp för en trappa med en papperstallrik i handen. Min hand, papperstallriken, och tårtan som finns på, skakar hela vägen upp för att jag är på väg till någon som fullkomligt ger blanka fan i om jag bryr mig eller inte - precis som killen på sju år som skrek till mig att han hoppades att jag skulle dö.

 

Och det fungerar inte. Men jag är inte upp och ner, och jag är inte ut och in. De som har sagt att jag har ett alldeles för stort hjärta har tyvärr också fel då det inte heller är det som är problemet. Från ingenstans, mitt i ett avsnitt av serien jag fastnat i så slog det mig, att "de du är som mest arg på, är de som är dina närmsta vänner - just tack vare att du inte behöver oroa dig för att de lämnar dig, oavsett hur arg du är".

 

Om det är sant? Mycket möjligt. Om det är rättvist?Inte det minsta. Det finns ingen ursäkt i hela världen som är god nog för att försöka förklara varför jag inte är mer noggrann med att visa hur mycket jag uppskattar alla de där fantastiska människorna som kan hantera mig när jag är arg. Vilket för dem - för er - måste vara i stort sett hela tiden. När all min energi går åt att tassa på tå kring andra som inte han hantera det, som istället lämnar mig om jag skulle råka gå över gränsen, för att de inte bryr sig - så finns inget kvar till de, er, som verkligen förtjänar det.

 

Och det finns inget som är bra med det. Det finns ingenting som gör det värt det. Så från och med nu tänker jag vara upp och ner, eller ut och in. Jag tänker i alla fall vara tvärtom. Det finns folk som kommer och det finns folk som går, men släpp aldrig någonsin de som har tänkt att stanna.