Det var ett tag sedan nu.

Ett väldigt bra tag sedan.

 

Jag fick precis frågan om jag var okej.

Inte överhuvudtaget.

 

Jag lever i någon slags tro om att alla jag har runt omkring mig är fina, fantastiska och världens bästa människor. Så är det inte. Så är det verkligen inte, och när den där bilden rasar så gör jag det med den. Jag rasar som ett korthus där inte ett enda kort står kvar längre. Mitt i allt kaos försöker jag hålla mig fast vid något som egentligen redan rasat för längesen och istället för att låta det vara så blir det bara ännu värre. Gång på gång lyckas människor göra mig så ledsen och besviken att jag varken vet vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra och vad som gör mest ont är att jag lurat mig själv till att tro att det aldrig kunde sluta så.

 

Så nej, det är inte bra. Det är skit. Åt helvete. Och hur fan bygger man upp ett korthus igen när man saknar hela kortleken?

 

Precis. Det går inte.