Alltså, lördag... Veckans bästa dag. Inte nog med att jag i och med tentan igår också blev klar med första året av dietistpeogrammet, har dessutom börjat morgonen med Bodybalance och har ett halvt ton bra läsning att ägna mig åt med turkisk yoghurt, äpple och honung som tillbehör. Nej, idag klagar jag inte på tillvaron.
Jag var förväntansfull redan när jag sökte till kursen motions- och hälsopsykologi i höstas och har längtat sedan dess. Min inställning har knappast blivit sämre sedan jag läste igenom schemat i förrgår. Skulle nästan (men bara nästan) vilja hoppa upp och ner i sängen och applådera - för så spännande ska det bli. Men först, tenta i sista momentet av kostvetenskap B imorgon. Ett år på dietistprogrammet är i och med det också (förhoppningsvis) avklarat!
Två filmer från Frisk & Fri - riksföreningen mot ätstörningar. Den översta kanske ni redan har sett. Den nedersta träffade mig så hårt när jag såg den för två dagar sedan att jag inte riktigt visste hur jag skulle reagera. Mest för att det är så fint att människor verkligen reagerade på "fejk-kampanjen" i höstas och att den fick så pass mycket uppmärksamhet. Det fanns en del som ansåg att kampanjen snarare gjorde mer skada än nytta och vill ni ha anledningar till varför så får ni googla det. Jag är inte av den uppfattningen, även om det säkert trampades på några tår här och var, men jag hoppas, och tror att budskapet (och då menar jag inte "att det är kvinnor ätstörningar handlar om, smala vita kvinnor" som Lisa Magnusson på Resumé fick det till) gick fram - trots sättet man gjorde det på.
Så försvann också år 2013. Jag skriver försvann för att det var precis vad det gjorde, drunknade i min ilska och besvikelse. Vi kommer dit, så småningom, men vi börjar från början.
Januari. Jag vet att jag sagt att årets december var den värsta jag någonsin upplevt men det var innan jag mindes hur vidrigt livet var under årets första månad. Den 21 januari gick pappa ut till bilen, jag stängde dörren bakom honom och gick timmen därefter från köket till sovrummet, från sovrummet till köket om och om igen och grät precis som om jag förlorat någon. För det var så det kändes. Jag lämnades ensam med över 100 mil till dem som bryr sig om mig i ett mörkt och kallt Umeå och tvivlade där och då på att jag ens skulle överleva kvällen.
Men det gjorde jag, och det där är snart ett år sedan även om det känns som det var igår. På något sätt har tiden ändå gått så pass fort att jag själv knappt hängt med. Det kanske är tur, för jag ska inte ljuga och säga att jag stormtrivs. Det gör jag nämligen inte. Jag har aldrig sovit så dåligt, haft så fruktansvärda mardrömmar och vaknat i fullständig panik så många gånger som i år. Därmed inte sagt att det inte funnits dagar som varit helt underbara. Jag har ändå fått se norrsken, fått solbränna med tillhörande fräknar i maj månad, firat avklarade tentor, haft besök av en av mina bästa vänner och dansat runt på Brännbollsyran, börjat arbeta som instruktör på iksu, skrämt livet ur mina korridorare flera gånger om (ni förstår kanske inte nöjet om ni inte varit med) och så vidare och så vidare.
Och så går jag igenom hela året, månad för månad, dag för dag, och inser att det inte handlat om vad utan om vem eller vilka. Förra året var det år då jag accepterade mig själv. I år började jag, tack vare hel del pass gymmet (styrketräning tjejer!), tycka om mig själv - och i och med det finns det numera personer som inte passar in i mitt liv längre. För två år sedan kunde jag ta att jag var dryg, tråkig, konstig, ful, meningslös, jobbig, patetisk och diverse andra saker jag fick kastade i ansiktet. Då brukade jag hålla med, men jag gör inte det längre (med ett fåtal undantag – jag jobbar på dem).
Jag har bytt sida. Jag lyssnar på de personer som sa det motsatta för två år sedan - och framförallt så lyssnar jag på mig själv. En av de mest fantastiska människor som finns i mitt liv sa att "det inte ska kosta mer än vad det är värt" och här och nu tänker jag lova mig själv att 2014 blir det året då jag lämnar de relationer som tar mer än vad de ger. 2014 ska bli det år då jag faktiskt börjar tänka mer på mig själv än på andra.
För vad är det egentligen som gjort mig arg? Vad är det som gjort att jag känt mig så liten, så värdelös och så ledsen? Det är inte något. Det är någon, eller några och det har det alltid varit. Mina besvikelser handlar alltid om samma personer och det är sedan alltid helt andra som får ta emot min ilska jag känner gentemot mig själv för att jag, ännu en gång, låtit mig bli besviken. Och ja, det är allt annat än rättvist.
Nej, nästa år ska jag göra om och göra rätt. Hålla fast vid de fina och helt underbara människor som gör mig lycklig och lämna resten. Både för min, och för mina nära och käras skull.
Så, till alla er som tog åt er när ni läste meningen ”hålla fast vid de fina och helt underbara människor som gör mig lycklig” här ovan, tack för att ni alltid finns där - ibland förstår jag inte hur ni står ut – och gott nytt år!
Årets fem-i-topp: Italien Våren vid Ume Älv The Nike Blast Alex Schulmans ”Älska mig” på Idun Färdig Cert. Kost- och Träningskonsult
Jag har varit tyst ett bra tag - och kommer så förbli.
Imorgon får jag äntligen, äntligen åka hem och jag tänker inte göra någonting annat än att umgås med nära och kära under de två veckor jag får vara hemma (och så plugga, förstås...).
Med andra ord, så är jag tillbaka nästa år. Håll ut, för inför våren väntar ett par riktigt bra utmaningar.
Är näst intill överlycklig. Inte helt, så underbart är inte livet idag, men nästan. Mina kurser inom dietistprogrammet var inget jag direkt var orolig över (såklart, eftersom jag redan läser programmet) men psykologin däremot... Med all rätt - då jag nyss såg att det var högre intagningspoäng till den kursen än till dietistprogrammet (åtminstone i den grupp med betyg utan kompletteringar - som de flesta tillhör, även om jag inte gjorde det). Kommer bli en bra vår!
Anmälan är gjord, hotellrum är bokat och flygbiljetter är fixade. Om 54 dagar är det äntligen dags för The Nike Blast igen och nästan 1000 personer har redan anmält sig sedan registreringen öppnades strax efter 12 idag. Jag, hispig som jag är, satt i panik när sidan fortfarande inte uppdaterats vid tio över tolv (och utlovad tid var 11.59) och det blev mindre och mindre tid innan jag var tvungen att ta mig till universitetet. Med hjälp av ett hetsigt telefonsamtal med lillasyster lyckades vi i alla fall få till våra scheman för lördag och söndag snabbt som attan, (och åtminstone någorlunda gemensamt) och få iväg anmälan på 15 minuter. Jag är nöjd och glad och allt som hör därtill. Min nedräkning har redan börjat.
Uppe och alldeles strax redo för rygg, axlar och armar på gymmet med Ingrid. Ungefär 347 gånger roligare än gårdagens ben och bröst. Därefter väntar föreläsning om kost för äldre och sedan en eftermiddag med grupparbete.
Den senaste bodybalance-releasen, jag har egentligen bara ett ord, eller två... Helt underbar. Är så frälst att jag till och med kikat på när det finns utbildningstillfällen för att bli instruktör.
Så, efter en dag som började på gymmet med Inkan, föreläsning om vegetarisk kost, en del förberedelser inför laborationsuppgiften och lussebulle-bak blir ett bodybalance-pass den perfekta avslutningen. Den här gången ska jag ge det en ärlig chans, en gång för alla, och lära mig att slappna av.
Jag minns fortfarande hur han skrek ut orden och hur rädd jag var för att det i nästa sekund skulle komma något flygandes emot mig. En bok, en äggklocka eller en blomkruka, och hade jag otur skulle det träffa i huvudet. I två veckor cyklade jag till jobbet strax innan åtta och hem något efter två innan jag en dag kom hem och bröt ihop fullständigt på lunchen. Jag, 20 år gammal, stod i hallen och grät, på grund av en kille på sju år som snart skulle fylla åtta. Då hade jag hunnit få ris kastat i ansiktet och mjölk hälld över mig, blivit biten i handen och fått höra att jag minsann skulle dö, om han så själv skulle hugga ihjäl mig med gaffeln han höll i.
Det händer att jag tänker på honom. Inte bara ibland, utan ofta. Jag vet inte varför, men av någon anledning kan jag inte sluta bry mig.
Det där har gjort att jag börjat fundera på om det är något som är fel, om jag möjligtvis är upp och ner eller ut och in. Sedan läkarna ännu en gång konstaterat att mina hjärtklappningar nog bara beror på att jag har ett "livfullt hjärta" så har jag accepterat att vi inte kommer överens fysiskt. Då kanske vi helt enkelt inte kommer överens om något annat heller. Det vore ett enklare sätt att försöka förklara det så, varför jag gör som jag gör, istället för det faktum att jag är helt jävla dum i huvudet.
För medan personer, inte vilka som helst, utan världens finaste personer, gör allt för att jag ska må bra, så springer jag upp för en trappa med en papperstallrik i handen. Min hand, papperstallriken, och tårtan som finns på, skakar hela vägen upp för att jag är på väg till någon som fullkomligt ger blanka fan i om jag bryr mig eller inte - precis som killen på sju år som skrek till mig att han hoppades att jag skulle dö.
Och det fungerar inte. Men jag är inte upp och ner, och jag är inte ut och in. De som har sagt att jag har ett alldeles för stort hjärta har tyvärr också fel då det inte heller är det som är problemet. Från ingenstans, mitt i ett avsnitt av serien jag fastnat i så slog det mig, att "de du är som mest arg på, är de som är dina närmsta vänner - just tack vare att du inte behöver oroa dig för att de lämnar dig, oavsett hur arg du är".
Om det är sant? Mycket möjligt. Om det är rättvist?Inte det minsta. Det finns ingen ursäkt i hela världen som är god nog för att försöka förklara varför jag inte är mer noggrann med att visa hur mycket jag uppskattar alla de där fantastiska människorna som kan hantera mig när jag är arg. Vilket för dem - för er - måste vara i stort sett hela tiden. När all min energi går åt att tassa på tå kring andra som inte han hantera det, som istället lämnar mig om jag skulle råka gå över gränsen, för att de inte bryr sig - så finns inget kvar till de, er, som verkligen förtjänar det.
Och det finns inget som är bra med det. Det finns ingenting som gör det värt det. Så från och med nu tänker jag vara upp och ner, eller ut och in. Jag tänker i alla fall vara tvärtom. Det finns folk som kommer och det finns folk som går, men släpp aldrig någonsin de som har tänkt att stanna.
Och ännu viktigare - tala om för dem hur bra de är. Lova.
Fröken H • 21 • Umeå
Nikki, 21.
Tror inte på något som har med hets att göra, inte heller på förbud. Tränar för att det är roligt och äter för att det är gott. Vägrar säga "fuck lagom" - för vet ni vad? Jag lever efter att "för mycket av det goda är alldeles lagom" och lagom är bra för mig.
Lämnade för ett år sedan Öland och södern för Umeå i norr. Studerar dietistprogrammet vid Umeå universitet och arbetar som gruppträningsinstruktör på iksu. Volontär i föreningen Frisk och Fri - riksföreningen mot ätstörningar, och läser under våren även motions- och hälsopsykologi på distans från Högskolan i Halmstad.
Nikki, 21.